Grävling
Latin: Meles meles
Danska: Graevling
Engelska: Badger
Tyska: Dachs
Grävlingen har funnits i Skånes djurpark sedan 1953. Grävlingen är ett stort mårddjur med en kroppslängd på 75 - 100 cm och med en kort svans på 10-20 cm. Den väger 10 - 25 kg och vikten varierar med årstiden. Pälsen är raggig, grå på ryggen och svart på buken och huvudet är randigt i svart och vitt. Benen är korta och tassarna har fem klor var. Hörsel- och luktsinnena är väl utvecklade, men synen är dålig. Livslängden är 10-15 år.
Grävlingen lever i stora familjegrupper som kan vara 100 år gamla. Utanför grytet finns särskilda latringropar. Avföringen används också för att markera reviret och grävlingen har också analkörtlar som avger en frän stank.
Grävlingen går i vintervila när kylan sätter in, men det är ingen dvala som hos igelkottar. Den sover dock ibland dagar i sträck.
Grävlingen
är allätare och födan består bland annat av daggmaskar,
fågelägg och insekter. Under hösten blir bär, ollon,
frukter och säd allt viktigare inför vintervilan och vikten
stiger kraftigt.
Grävlingen blir könsmogen vid ett års ålder, men flertalet honor föder inte ungar förrän de är 2 år. 1-6 ungar föds i januari och i mars-april infaller parningstiden. Det dröjer flera månader innan de befruktade äggen börjar att utvecklas och detta drag har även flera andra mårddjur.
Grävlingen finns i södra och mellersta Sverige utom på Gotland och i Skåne är den vanlig. Antalet grävlingar i Sverige uppskattas till 250 000 - 300 000.
Människan är grävlingens värsta fiende. Ett stort antal djur skjuts varje år och många trafikdödas. Förr i tiden trodde man att när grävlingen bet så släppte den inte taget förrän den hörde benet krossas. Därför skulle man stoppa något som knastrade i stövelskaften, t ex snäckskal, knäckebröd eller kol, när man jagade grävling.